påpekande i Sv. D., då de voro aktuella, vållade mig många obehag och olägenheter. Jag vill emellertid framhålla, att jag även nu efter tjugofem år hyser samma uppfattning som då, nämligen att Sveriges mindre tillfredsställande deltagande i utställningen i mycket berodde därpå att kommissariatet ej var vuxet sin maktpåliggande uppgift. Med hänsyn till fransmännens stora svaghet för höga titlar och andra sociala företräden och till de vid denna tid synnerligen skarpa rasantipatierna hade det även varit välbetänkt, om de mest representativa posterna hade beklädts med andra personer.
Lyckligtvis inträffade emellertid några episoder, som voro ägnade att ersätta det klena expositionsdeltagandet och att på ett smickrande sätt fästa uppmärksamheten på Sverige, nämligen i första rummet konung Oscars samt vidare de svenska gymnasternas, Uppsalasångarnas och prins Wilhelms och Sagakadetternas besök i Paris.
Dessa tilldragelser inleddes av gymnasterna, som utgörande en utvald trupp av ett trettio- eller fyrtiotal unga män i tjugoårsåldern under ledning av dåvarande överstelöjtnanten, numera general Victor Balck och med löjtnanterna, friherre R. von Friesendorff, greve Ph. von Schwerin, Hultin m. fl. som instruktörer, anlände den 3 juni på kvällen. Vid ankomsten till Gare du Nord hälsades de välkomna av svenska envoyén Åkerman, generalkonsul Nordling m. fl. och begåvo sig därefter till franska K. F. U. M:s hus vid Rue de Trevise, där de skulle bo under Parisvistelsen. Efter ett uppfriskande bad i simhallen — en av de få, som funnos i Seinestaden — for den trots den långa
195
