honom. De i Frankrike och särskildt i Paris aldrig vilande politiska lidelserna komma nämligen på nationaldagen i stark jäsning, och de tre republikanska utopierna frihet, jämlikhet och broderlighet få då — åtminstone var så fallet denna gång — en belysning, som en främling har svårt att förstå utan förklaringar eller upplysningar av initierade personer. Det är visserligen ganska möjligt, att jag fick en skev och partisk föreställning om vad som i demonstrationsväg försiggick under dagens lopp, ty min kusk var fanatisk orleanist, men utan honom skulle jag ej ha förstått innebörden av detta för mig så främmande politiska leverne.
Redan tidigt på morgonen rådde inom staden den livligaste rörelse. Processioner tågade med musik och fanor, en mängd karuseller voro i gång, och här och var på torgen och i gatukorsningarna dansades med liv och lust. Det största intresset samlade sig emellertid kring den stora trupprevyn i Longchamps, som skulle hållas vid 12-tiden och dit stora människomassor strömmade på de många färdvägarna i Boulogner-skogen. Dit styrde även jag i sakta mak färden och njöt i den härliga sommarvärmen av anblicken av det festsmyckade Paris och de natursköna omgivningarna. Genom svenska legationen hade jag erhållit plats på en av åskådarläktarna nära presidentens tribun, men när jag anlände dit, befunnos både läktaren och en mängd extra stolar till trängsel upptagna, och mina försök att få intaga min plats blevo ej blott resultatlösa utan även bemötta på ett sätt, som stod i skriande kontrast mot den mångomtalade franska artigheten. Man trodde nämligen, såsom ofta händt under de före-
203
