gående månaderna, att jag var engelsman, och som engelsmännen vid denna tid till följd av Fashoda-affären voro föremål för stark ovilja, fick jag emottaga ej blott ovänliga blickar och hånfulla leenden utan även okvädingsord och mer eller mindre tydliga förbannelser. Slutligen och sedan jag förklarat, att jag ej var engelsman utan svensk, vilket uppfattades som schweizare, och att jag med nöje skulle låta bli att ropa »À bas la calotte» — jag hade nämligen råkat midt in i en legitimist- eller orleanistliga, — fick jag tillstånd att stiga upp på kanten av en stol, å vilken några ungdomar balanserade för att hålla sig kvar. Strax efteråt började ett öronbedövande oväsen, ty presidenten hade ledsagad av en lysande eskort anländt, och medan han besteg tribunen, gåvo de skiftande politiska åsikterna och känslorna sig luft i hurrarop och visslingar samt ropen »Vive la France!» »Vive la Republique!» »Vive Loubet!» »À bas Loubet!» »Vive Déroulede!» »À bas Jamont!» »À bas la calotte!» »À bas les jésuites!» o. s. v. Det hela hade åtminstone på mig huvudsakligen komisk verkan, men skänkte en mycket talande föreställning om den endräkt, som på broderlighetens grandiosa festdag sammanhöll och styrkte den stora gloriösa nationen. Emellertid tog revyn, som var ett mycket praktfullt skådespel, sin början, och då drunknade alla andra rop i det med översvallande entusiasm ljudande »Vive l'armée!»
Sedan jag efter revyns avslutning sökt upp min kusk, som nu ståtade med en orleanistisk rosett i sin blanklädersstorm och var vid strålande godt humör under inverkan av de bockar, han förfriskat sig med,
204
