for jag till Ermenonville, den lilla trevliga restaurangen i Boulognerskogen för att intaga lunch. Där träffade jag och fick sällskap med Carl Laurin och ingenjör Gibson — en av jurymännen vid utställningen — och tillbragte ett par angenäma timmar, som även skänkte en ny illustration till den franska broderlighetens innebörd. Plötsligen hördes nämligen skottväxling från skogsdungarna i närheten, snart smattrade det ganska livligt, och så fingo vi se springande män och hur man kom kånkande med sårade. Då vi frågade vad som stod på, svarades, att nationalister och socialister hade sammandrabbat och att man slogs av hjärtans lust på grund av stridiga åsikter om de riktiga formerna för friheten o. s. v. Det var dock inte så farligt, som det såg ut, ty muskedunderna voro endast laddade med salt och risgryn. Det hela var sålunda endast spegelfäkteri, men i detta underliga land och bland detta underliga folk gav det dock anledning till ytterligare skränande om »La patrie!», »La gloire!» o. s. v.
Även inne i staden gick det här och var hett till, och då jag på kvällen passerade Place de la Concorde, erbjöd Strassburgmonumentet en bedrövlig anblick. Där hade nämligen nationalisterna, livade av revanschetanken, demonstrerat och orerat och nedlagt praktfulla kransar, men även socialister och anarkister hade kommit och gjort motdemonstrationer samt slagits med motståndarna och spolierat blomsterhyllningen. Men hemma i mitt gathörn, på den lilla öppna platsen vid Avenue Rapp, dansade man med liv och lust under de svala nattimmarna. Unga blusmän svängde om med små kärleksfulla butiksflickor, och till och med min drosk-
205
