kusk glömde politiken vid de bockar, jag bjöd honom på till tack för ett godt dagsverk.
Under senare hälften av juli var värmen tryckande. Termometern visade vanligen + 30° C., ofta mycket mera, och den eljes så friska Pariserluften, som är ett av Seinestadens största behag, var tung och kvalmig och fylld med otrevliga dofter. Möjligheterna att få bada kallbad voro små och otillfredsställande, och tillvaron blev nästan olidlig. Redan strax efter min ankomst till Paris började jag bada i Seinen, i ett av de allmänna kallbadhusen, vid Pont de Solferino, som var både rymligt och för franska förhållanden ganska snyggt. Den glädjen blev dock av kort varaktighet. Redan i maj var vattnet varmt, grumligt och illaluktande, och sedan en dag någonting ludet — antagligen en dränkt katt eller en död råtta — passerat mellan mina ben, förlorade jag lusten att fortsätta. Bra varmbad kunde erhållas på stadens fåtaliga badinrättningar, men avkylningarna voro otillräckliga på grund av den stora sparsamheten med kallt vatten. Bruket av sådant måtte ej ingå i parisarnes hälsovårds- och trevnadsbegrepp. En dag förvärvade Fritz Egnell och jag ett talande vittnesbörd härom. Vi hade fått höra, att det skulle finnas en stor simhall vid Rue Rochechouart i norra delen av staden. Fyllda av glädje och förväntan, foro vi genast dit, men blevo högeligen besvikna. Bassängen var visserligen stor och såg mycket inbjudande ut, men då vi hoppade i, funno vi, att vattnets temperatur var flera och tjugo grader varmt, och då vi summo till hörnen av bassängen, där nytt vatten spolade in, som vi antogo var kallt, befanns det vara ännu varmare. Även vattnet i duscharna
206
