variga Parisvistelsen fått se och lärt känna mycket av värde och intresse samt haft mycken trevnad och gjort många angenäma erfarenheter och bekantskaper, och en särskild och bestående behållning hade jag i en ganska omfattande kännedom om den i många hänseenden beundransvärda Seinestaden. Men från beröringen med fransmännen i allmänhet och parisarne isynnerhet medförde jag i stort sedt ogynnsamma eller ofördelaktiga intryck. Därvid fäste jag mig mindre vid den ohövlighet, som ofta kommit mig personligen till del, ty den berodde väl mest på att man ansett mig vara engelsman eller tysk, men däremot vid vederbörandes egennytta och närighet, löjliga fåfänga och skrytsamhet och framför allt oförskämda anspråk på att vara den förnämsta av alla nationer. Jag vill i all korthet säga, att jag om Paris och parisarne vid avskedet fällde ungefär samma omdöme, som min avlidne vän doktor Emil Kleen en gång då han var vice värd för ett hus och skulle hyra ut en våning avgav, nämligen: »Huset är nog bra, men ni ska' akta Er för värdfolket». Denna min uppfattning har väsentligt stärkts under världskriget och de efter detta förflutna åren.
Efter hemkomsten återtog jag mina vanliga sysselsättningar på redaktionen och hade glädjen emottaga mina överordnades erkännande för det sätt, varpå jag utfört mitt värv. Den användbarhet såsom utställningsskildrare, som jag ådagalagt, togs också under det följande decenniet i anspråk för flera uppdrag inom samma intressesfär. Sålunda var jag tidningens korrespondent vid landtbruksmötet och industriutställningen i Gävle 1901, vid världsutställningen i Liège 1905, vid
