ser ni hur jag är omtyckt». För övrigt gjorde han med sin högresta, magra figur, sitt stora, bländvita, tvärskurna skägg, sin långa näsa och sin lurande blick, ett mycket egendomligt intryck, och iklädd krona, mantel och spira skulle han mycket väl ha kunnat motsvara föreställningarna om en suverän i trollens rike.
Den 12 juni på aftonen inträffade en episod, som beredde mig en oförmodad omväxling i Liègevistelsen. Jag emottog nämligen då ett telegram från redaktionen i Stockholm av följande innehåll: »Res genast till London och skildra kronprinsens bröllop». Som detta skulle äga rum i Windsor den 15 juni, var det ingen tid att förlora. Jag skrev därför till svenske envoyén i London baron Bildt med anhållan att han om möjligt skulle skaffa mig tillstånd att närvara vid vigselakten, och följande morgon tog jag expresståget till Ostende och fortsatte omedelbart till Dover samt anlände till London på kvällen. Dagen därpå gjorde jag min uppvaktning hos baron Bildt, som omtalade, att han lyckats vinna bifall till min framställning och till bekräftelse härpå lämnade mig en av lordkammarherren eller hovchefen lord Clarendon undertecknad inbjudning att närvara vid vigselceremonien i S:t Georges Chapel i Windsor den 15 kl. ½ 1 e. m. Däremot hade han ej lyckats utverka någon inbjudning till det stora garden party, som skulle äga rum vid Windsors slott den 14, vilket jag för övrigt aldrig haft förhoppning om. Han rådde mig vidare att fara ut till Windsor redan på eftermiddagen och där försäkra mig om bostad, ty på själva förmälningsdagen skulle det säkerligen bli stor tillströmning av åskådare och ondt om
214
