heten på och intresset för allt detta undanträngdes, när processionen tågade in och led efter led erbjöd sitt intressanta åskådningsmaterial. Det kan synas vanvördigt att använda denna benämning på de många kungliga och furstliga personer, som uppträdde processionen, men denna hade i själva verket karaktären av en parad eller uppvisning, vars huvudsyfte visserligen var att celebrera det unga brudparets förbund, men utan tvivel även att för en beundrande menighet utveckla kunglighetens härlighet och imposanta innebörd. Detta lyckades även, men jag kan ej neka till, att förevisningen också hade en nästan komisk prägel. Härtill bidrog i främsta rummet processionens huvudperson h. maj:t konungen av Stora Britannien och kejsaren av Indien. I sin granna uniform och med sin betydande embonpoint, sin höga ansiktsfärg, sina blekblå ögon och sitt humoristiska, gemytliga leende gjorde han nämligen ett övervägande lustigt intryck. Den här återgivna bilden av honom och hans frände och skötesvän kung Leopold lämnar också, fastän något karikerad, en mycket instruktiv föreställning om de två märkliga herrarnas utseende vid ifrågavarande tidpunkt. Då jag nu nära tjugo år efteråt framkallar minnet av onkel Edward, har jag svårt att förstå, hur denne man, vars hela yttre och uppträdande tydde på vällevnad och slöhet, kunnat spela den stora politiska roll, som det sägs att han gjorde särskildt under det sista decenniet av sin levnad.
Hans majestät var emellertid ingalunda den ende bland deltagarna i processionen, vars utseende ej motsvarade de föreställningar, som torde vara vanliga beträffande det kungliga idealet. Flera av hans anhöriga
216
