hovets dignitärer samt uppvaktande kavaljerer och damer. Gamla ståtliga titlar och värdigheter uppburos av medlemmar av den brittiska aristokratiens förnämligaste släkter, såsom hertigen av Portland, markisen av Hamilton och earlen av Pembroke m. fl., och i de för svenska öron egendomligt ljudande befattningarna »Acting Mistress of the Robes», »Woman of the Bedchamber» och Lady of the Bedchamber» fungerade ej några vanliga kammarfruar och garderobsmamseller utan hertiginnor och andra damer med blått blod. Hela samlingen var mycket imponerande, men det var en stor tillfredsställelse att finna, hur dess svenska motsvarighet här i avseende både på ståtlighet, elegans och skönhet var densamma fullt vuxen. Våra kungligas svit utgjordes nämligen av dåvarande generalmajoren, sedermera överhovstallmästaren, greve Gustaf Fersen-Gyldenstolpe, nuvarande överhovjägmästaren, greve Otto Thott, nuvarande översten Ernst Silfverswärd, grevinnan Augusta Wirsén, f. Lewenhaupt, och friherrinnan Cecilia Falkenberg (numera fru av Klercker), f. Lewenhaupt m. fl.
Själva vigselakten, som förrättades av ärkebiskopen av Canterbury, fick jag ej bevittna, ty den förrättades inne i »Haut Pas» eller det allra heligaste, dit endast de högsta herrskapen och deras följen hade tillträde, och även om bröllopslunchen gick jag naturligtvis miste. Men jag tog skadan igen på »Vita Hjorten», och sedan detta var gjordt, for jag åter in till London samt skrev på Russel Hôtel, där jag bodde, ut min korrespondens och hann få den med expresståget till kontinenten från Paddington station. Det var i sista stund, men det lyckades genom användande av automobil för första gången i mitt liv. Kl. var då 9
218
