rikt kapitel i anteckningarna från min journalisttids vandringsår. Den historiska utställningen erbjöd mycket av intresse, liksom den i samband med densamma anordnade industriutställningen. Den tur, som jag ofta under mina strövtåg ute i världen haft att få göra bekantskap med vänliga och intressanta människor, svek mig ej heller nu.
På färden från Göteborg till Edinburgh hade jag sålunda sällskap med nuvarande generallöjtnant Hugo Jungstedt, som bland annat hade mycket av intresse att berätta från den tid, han var adjutant hos konung Oscar och var med under dennes sommarvistelser i Marstrand. Bland andra episoder, som då inträffade, kan jag ej neka mig nöjet att anföra en, vilken Jungstedt omtalade och som är betecknande för kungens skämtlynne. Till hans umgänge i Marstrand hörde grevinnan Mathilda De la Gardie, f. von Kræmer, och generalskan Lotten Abelin, f. Zethelius. Dessa två damer, vilka i Marstrand gingo under benämningen »Kungsflundrorna» — detta sade naturligtvis inte Jungstedt, men jag har fått veta det från annat håll —, beundrade högeligen majestätet, uppvaktade honom träget och hade bland annat för vana att passa honom, då han återkom från morgnarnas fisketurer. En morgon, då Drott stävade in i hamnen, fick kungen, som jämte överhovjägmästaren Ankarcrona och Jungstedt befann sig på kommandobryggan, se damerna sitta väntande på den vanliga tilläggsbryggan. »Nu ska' vi spela dem ett spratt och lägga till vid en annan brygga», sade kungen, »så få vi se vad de ta' sig till.» När så damerna fingo se att Drott svängde och styrde kosan till en annan brygga, samlade de sig och satte
220
