»lord-provosten». Denne hade den utomordentliga artigheten att föra mig i sitt eget ekipage till utställningen en dag, då 17,000 av stadens folkskolebarn voro där och undfägnades med kaffe med dopp, karameller o. s. v. Anblicken av dessa myllrande barnskaror var ju en ganska imposant illustration till skottarnas fortplantningsförmåga, men ingalunda av övervägande glädjande eller tilltalande art. Småttingarnas ofta mycket klena, tärda och sjukliga utseenden vittnade nämligen om att de ekonomiska och sanitära förhållandena i storstadens arbetarkvarter ej voro de bästa, vilket även lord-provosten medgav, med tillägg, att vederbörande gjorde allt för att förbättra tillståndet.
I sällskap med mr Samuel avlade jag dagen efter min ankomst besök hos svenske konsuln Achates von Platen och blev av honom och hans maka på det älskvärdaste sätt emottagen. I deras trevna och eleganta hem i ett av stadens vackra villakvarter var jag sedan gäst ett par gånger och medförde, då jag efter en vecka lämnade den stora och smutsiga staden vid Clyde, ett förstärkt intryck av hur klokt höga vederbörande hemma göra, då de anförtro konsulsbefattningarna utomlands åt fulländade gentlemän. Den erfarenheten hade jag ju även gjort på Bermuda, i Paris och Liège, men ej under särskildt kritiska förhållanden, i New-York. Hemfärden från Edinburgh gynnades av det härligaste väder, och därmed var mitt sista journalistiska värv på utländsk botten avslutadt.
Om min verksamhet i övrigt i Svenska Dagbladets tjänst skulle jag kanske kunna säga ungefär detsamma som det stora flertalet av mina kamrater kunna göra, nämligen att »intet mänskligt varit mig främmande».
222
