rekommenderat doktorn, jag har köpt översättningsrätten och allt illustrationsmaterialet av det engelska förlaget och det är min önskan att arbetet skall vara färdigt till Shackletons hitkomst i höst.» Någon tanke på, att jag ej kunde eller ville åtaga mig verket, hade han tydligen inte, och han blev arg, då jag efter den första häpenheten förklarade, att jag visserligen var mycket tacksam för erbjudandet, men att jag fruktade för att jag ej kunde antaga det. Särskildt skulle det vara absolut omöjligt att utföra arbetet inom den angivna tiden. Härpå svarade han blott: »Ja, men jag vill det» och gick några slag av och an i rummet. Då tillät jag mig föreslå, att vi skulle i lugn och ro överlägga om saken, och sedan han funnit sig häri, fann jag honom om en stund ganska resonabel. Han insåg sålunda godhetsfullt, att jag med hänsyn till tjänstgöringen i Sv. D. blott kunde ägna mina lediga stunder åt arbetet och att detta, som komme att omfatta omkring fyrtio tryckark i stort oktavformat, även med forceradt skrivande skulle kräva minst ett halvt år. Jag lovade emellertid att ha två à tre häften färdiga till Shackletons besök i Stockholm, och härmed förklarade han sig nöjd. Han höjde också med stort tillmötesgående arvodet från det jämförelsevis obetydliga belopp, han hade tänkt sig, och så kommo vi överens om att omedelbart sätta arbetet i verket. Jag bad honom dock ännu en gång överväga beslutet och framhöll, att jag ej trodde att publikationen kunde bli någon god affär. Detta var emellertid som att sätta eld på krut. Han blev blossande röd, ropade: »Va f-n angår det herrn?» och tillade, att när han beslutit en sak, så var den klar. Härtill var naturligtvis intet
227
