dan förflutna decennierna har jag intervjuat honom, när omständigheterna så påkallat, och for till och med en gång i det obehagligaste väder över till Åbo för att vara säker om att ingen annan skulle komma före. Det var i januari 1909, då han väntades hem från sin sista stora expedition. Den färden glömmer jag inte. Jag har aldrig varit någon vintervän, och det var väl därför, som en rasande snöstorm rådde och gjorde resan både bort och hem även Ålands hav och vistelsen i Åbo så vintermättade som möjligt. I stil härmed var Hedins egen ankomst; lokomotiv och vagnar voro inhöljda i is och snö, och doktorn själv stod på en av perrongerna, i sin rimfrostiga pälsskrud som en personifikation av Bore.
Även med Otto och Erland Nordenskiöld, Erik von Rosen, Axel Klinckowström, Erik Mjöberg och många andra bland våra yngre forskningsresande har jag för Sv. D:s räkning varit i beröring och med flera av dem knutit vänskapsband. Så är särskildt fallet med E. von Rosen, som jag bistått med korrekturläsningen av hans stora reseverk och i vars ståtliga och vackra hem på det vid Båven härligt belägna Rockelstad jag ofta varit gäst. Där liksom på andra Sörmlands-gårdar, dit ödet i arbetets eller förströelsens tjänst fört mig, har jag njutit av det svenska herrgårdsväsendet i dess gammaldags trevliga former och hämtat nya krafter för verksamheten i Stockholm. En ganska stor del av denna verksamhet har också ägnats åt detta Stockholm, som jag älskar och beundrar i barndomsminnenas belysning, men vars utveckling under de sedan förflutna decennierna i mycket väckt min grämelse och sorg. I talrika tidningsartiklar har jag
229
