Hoppa till innehållet

Sida:Vid sjuttio år 1924.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

i ett stort tält i den vackra parken, följdes på kvällen av ett ståtligt fyrverkeri och därefter återfärd till Stockholm med extratåg.

Det är ej ofta, som privatpersoner i vårt land äro i tillfälle till att på liknande sätt som de två nyssnämnda professorerna tillämpa regeln »richesse oblige», och även om möjligheterna därtill finnas, saknas ofta lusten. En person, som i hög grad ägde bäggedera och som tillika besjälades av en ovanligt livlig och verksam uppfattning av regeln »noblesse oblige», var baron Carl Carlson Bonde. Han var en grandseigneur i gammaldags bemärkelse, som då han 1913 bortrycktes av döden hade tillryggalagt en märklig bana som diplomat, hovman, politiker, jorddrott och författare och som på Södermanlands präktigaste herresäte, det gamla Gyllenstiernska-Hildebrandska-Bondeska Ericsberg, vilket han innehade som fideikommissarie, utövade storartad gästfrihet. Denna kom icke blott släkt och fränder, vänner och en stor umgängeskrets till godo utan utsträcktes ibland även så, att densamma fick en nästan officiell karaktär och bidrog till att upprätthålla Sveriges anseende inför utlandet. Så var särskildt fallet med de två lysande fester, som under 1900-talets första decennium höllos med anledning av de franska journalisternas och de franska parlamentarikernas besök i våra nordliga landsändar. Vid bägge dessa tillfällen hade jag såsom Sv. Dagbladets representant nöjet att närvara och bevarar dem i livligt minne.

Särskildt var festen för de omkring etthundra parlamentarikerna storartad. Den inleddes med färd till Gripsholm, vilket besågs under ledning av sakkunniga

233