min journalistiska verksamhet skulle kunna fullständigas med meddelanden om arbete och uppdrag på ytterligare några intresseområden, men jag vill ej trötta härmed utan i stället påpeka, hur jag på några områden varit så godt som fullkomligt oanvändbar. Sålunda har jag ej kunnat syssla med politiska, nationalekonomiska, sociala och finansiella angelägenheter, dels därför att jag härför ej ägt några förutsättningar, dels emedan mina överordnade ej vågat låta mig försöka. Förmodligen ha de ansett mina åsikter vara för radikala eller extravaganta för att passa ihop med den hållning, som tidningen av opportunitetsskäl bort eller behövt intaga. För mig har detta visserligen medfört den grämelsen att jag ej i tidningens spalter fått ge luft åt den indignation, jag särskildt under de senare åren känt över våra försvarsnihilisters och andra politiska skrikhalsars fördärvliga verksamhet och över vår utrikespolitiks undfallenhet och ententekurtis; men det har å andra sidan haft den fördelen att jag fått leva i frid och sluppit den polemik och de fejder, som ofta varit mina politiska ledare-skrivande kamraters lott. I själva verket har hela min journalistiska bana tillryggalagts utan några allvarligare konflikter med andra tidningar. En gång har jag dock fått ovett i Svenska Morgonbladet och en annan gång blivit hånad av Dagens Nyheter. Det förstnämnda, utmärkta organets misshag ådrog jag mig därigenom, att jag efter redogörelsen för några av våra missionssällskaps verksamhet under något år i början av 1900-talet omtalade, att missionen i Kina, Indien och Sydafrika hade kostat över fyra miljoner kronor, och att jag tyckte att de pengarna hade vida bättre kunnat an-
235
