vändas för att minska nöd och elände hemma i Sverige. Detta var som att hälla salt i surt öga på vederbörande i obskurantismens högkvarter, isynnerhet som jag tillade, att missionsverksamhet överhuvud blott var berättigad, om den förenades med vetenskapligt forskningsarbete. Som exempel härpå anförde jag Livingstones storslagna geografiska upptäckter och det gagn, som Erland Nordenskiöld haft av svenska missionärers etnografiska samlande. För Dagens Nyheters onåd blev jag föremål i samband med Roald Amundsens besök i Stockholm efter fullbordandet av hans tåg till Sydpolen. I en artikel, grundad på intervju med Amundsen, skänkte jag varmt erkännande åt den duktiga bedriften, men framhöll tillika, att denna hade jämförelsevis ringa vetenskaplig betydelse utan mest var att betrakta som en sportprestation. Detta väckte min vän »Mac's» i D. N. stora harm, och för att riktigt dräpa mig skrev han, att signaturen »C. F. säkerligen skulle värdesätta upptäckten av ett par snöloppor högre än en aldrig så lysande idrottsbedrift». Däri hade han fullkomligt rätt. Jag tyckte då och tycker än i dag, att snölopporna ha vida större betydelse än en skidlöpning till Sydpolen.
★
När jag nu inför det definitiva inträdet i gubbåldern
låter de här ovan skildrade och många andra minnen
från mitt journalistliv passera revy, erfar jag glädje
och tillfredsställelse över att jag i någon mån kunnat
medverka i den storslagna utveckling, som den svenska
tidningspressen under det senast förflutna kvartseklet
vunnit. Många faktorer ha bidragit till denna utveck-
236
