i större utsträckning förmått följa det vackra budet att älska sin nästa såsom sig själv, men däremot älskat ganska många av nästan mera än sig själv och överhuvud haft en vänlig disposition mot hela mänskligheten. Jag kan sålunda utan förhävelse säga, att jag också haft ett bättre jag, som emellertid bäst utvecklat sig och fått göra sig gällande, då jag varit befriad från storstadsliv och världsvimmel och fått syssla med intressen och uppgifter, som äro främmande från världens oro och strider. Jag har sålunda haft lyckan att ofta under semestertider få vistas hos vänner på slott och herresäten och alltså haft förmånen att få njuta av den angenämaste formen för svenskt umgängesliv. I mitt lilla hem på Duvnäs har jag i ensamhetens ro ägnat mig åt studier och författarskap, i mina Gamla-Stockholms-skildringar levat mig in i gångna tiders och släktens intressen och förhållanden, i Linnéforskningen funnit medel att bidraga till kunskapen om vårt största fosterländska minne och i umgänget med gamla och nyförvärvade vänner njutit av förströelse och ökad trevnad.
Det är under sådana förhållanden ej underligt, att jag varit ganska stationär och särskildt under de senare åren vid stigande ålder och minskad rörelseförmåga känt tilltagande obenägenhet för att lämna »Villa Vupplund», såsom mitt tuskulum av skämtsamma vänner kallas. Den gamla vandringslusten har dock emellanåt verkat och hindrat att jag alldeles rostat fast. Sålunda tillbragte jag några härliga semesterveckor sommaren 1918 i Visby, och somrarna 1919—21 fick jag i Fiskebäckskil och vid Kristinebergs zoologiska station återuppliva ungdomsminnena från Västkusten
243
