naturforskarmötet betänkligt insjuknat. En vecka efteråt bortrycktes han av döden.
Med Erik Müllers bortgång förlorade vårt land en av sina mest framstående vetenskapsmän, Karolinska institutet den främste bland sina professorer, Svenska Linnésällskapet sin nitiskt verksamme och högt uppskattade ordförande och hans vidsträckta vänkrets en varmt beundrad och avhållen medlem. För mig var densamma en stor förlust. Vår bekantskap, som grundades mot slutet av 1890-talet, då han som professor fästes vid den lärostol, från vilken han sedan utförde ett så fruktbringande arbete, och ibland besökte mig på Sv. D:s redaktion, övergick under det senast förflutna decenniet till nära vänskap. Gemensamma intressen för biologiska studier och Linnéforskningen förmedlade ett allt livligare umgänge. Jag fängslades allt mer av hans mångsidigt begåvade, genialiska och vänsälla personlighet, var ofta gäst i hans trevna hem och hade ibland glädjen se honom ute hos mig, då han alltid förde med sig sitt sprudlande humör och sina älskvärda umgängesgåvor. Han intresserade sig livligt för min verksamhet, isynnerhet inom Stockholms- och Linné forskningen, och gav mig ofta råd och upplysningar. Mången gång förvånade det mig att han, fastän infödd skåning och av gammal skånsk släkt, var så litet skånsk i sätt och åskådningar. Han saknade fullkomligt den pösighet och dryghet, som så ofta utmärka den välmående nationen, och han ägde en sinnenas livlighet och hjärtats godhet, som övriga skåningar utan tvivel ibland äga, men på grund av tröghet sällan visa.
Erik Müller var vid sin död endast femtiosju år
246
