gammal och borde sålunda, mänskligt att döma, ha fått leva ännu många år för att fortsätta och fullborda sitt gagnande livsverk. Det tjänar ju till intet att grubbla över, varför ej detta blev honom förunnadt; men underligt är det, att ofta de bästa och nyttigaste människorna ryckas bort i sin kraftigaste ålder, medan många andra mindrevärda få gå kvar och skräpa här på jorden långt in i ålderdomen. Man kan dock tänka sig att meningen härmed är att de sistnämnda skola ha en respittid för att hålla sig beredda, när den tidpunkten är inne, då »jordens oro viker och himlen allt förklarar». Hur den senare delen av detta tröstande perspektiv kommer att gestalta sig, är ju mycket ovisst; om den förra kan det däremot ej råda något tvivel, att den skall bli verklighet och att man, då jordelivet är slut, skall vara befriad från den demokratiska samhällsutvecklingen, från anblicken av olämpligt placerade stadshus med bildstoder av tokiga och nakna snillen, från förslag att »rulla bort» gamla arkitektoniska mästerverk och från allt annat, som verkar ohälsa och vantrevnad.
247
