hållandena m. m.; dröjde det ej heller länge förrän jag med Bermuda som resemål beslöt söka förverkliga mina förhoppningar om fortsatta havszoologiska forskningar och fysiskt geografiska studier.
I det föregående har jag berättat, hur professor Sven Lovén livligt intresserade sig för min reseplan och lämnade mig värdefullt bistånd genom att låta sin avdelning på riksmuseum bekosta största delen av den vetenskapliga utrustningen, ävensom hur jag erhöll anslag av stiftelsen Lars Hiertas minne samt Vega-stipendiet för 1888, men hur jag ej kunde anträda färden förrän år 1889. Då hade jag även erhållit understöd till utrustningen av professor Tycho Tullberg i Uppsala och av professor Wilhelm Leche vid Stockholms högskola samt löften av dem att för sina resp. institutioner inlösa delar av de blivande samlingarna. Ändtligen i början av mars 1889 var jag klar för uppbrott. Utrustningen, bestående av draggnings- eller skrapningsredskap och andra instrument samt fyra stora magasin eller lårar med kopparcisterner och glaskärl för samlingarnas bevarande o. s. v., skickades med ångbåt via Göteborg till London, för att vidare gå som transitogods till New-York och därifrån till Hamilton, huvudstaden på Bermuda. Det fanns nämligen ej på den tiden några regelbundna direkta ångbåtsförbindelser mellan England och öarna, och jag måste följaktligen färdas via New-York, varifrån ett par ångbåtar turade om med att en gång i veckan gå till Hamilton.
Som en ganska betydande kvantitet sprit ingick i utrustningen, ävensom åtskilliga kemikalier för havsdjurens behandling och konservering, hade jag i god tid vändt mig till utrikesdepartementet för att genom
64
