perna och mängden av sällsynta djur från tropikerna. Jag gjorde också där ett par intressanta bekantskaper. Före avresan från Stockholm hade jag av professor Lovén erhållit introduktionsbrev till museets chef Albert Günther och till intendenten för evertebratavdelningen Jeffreys Bell. När jag nu uppvaktade dessa herrar, blev jag på det artigaste sätt emottagen och särskildt Günther visade mig mycken vänlighet. För mig var det en stor ära och glädje att få göra hans bekantskap, ty han räknades till samtidens mest framstående zoologer och hade förvärvat internationellt anseende genom sina iktyologiska och herpetologiska arbeten.
Albert Günther var tysk till börden och född 1832. Han hade fått sin utbildning vid tyska universitet, men vid midten av 1850 talet flyttat till England, där han 1858 fick anställning vid Kensingtonmuseet och 1875 blev dettas chef. Under sin långvariga vistelse i England hade han blivit en fullt naturaliserad engelsman, men bibehållit varm kärlek till sitt gamla fosterland, vilket jag tror att han lämnade av politiska skäl. När jag fick företräde hos honom, frågade han först, om jag ville göra honom nöjet att föra samtalet på tyska, men då jag förklarade, att detta tyvärr var mig omöjligt, övergick han mycket älskvärdt till engelskan och tillade skämtsamt, att han trodde svenskarna vara mera språkkunniga än engelsmännen. Han sade vidare, att han var förtjust över att ha fått en hälsning från Lovén, som han högeligen beundrade, och frågade vidare, om jag kände Wilhelm Lilljeborg, för vilken han hyste stor aktning och beundran. Då jag så talade om, att jag i många år varit Lilljeborgs lärjunge, att jag under dennes föreläsningar om fiskarna ofta hört
68
