samlings- och preparationsmetoder och önskade mig till sist lycka på färden.
En av de sista dagarna under vistelsen i London avlade jag besök hos svenska beskickningen för att framföra min tacksamhet för allt besvär med anledning av tullfrågan. Jag for till legationens lilla anspråkslösa hotell i norra delen av London och emottogs först av min gamle bekante från studentmötet i Uppsala 1875 och från besök i Norge s. å. och år 1877 legationssekreteraren, baron Fritz Wedel-Jarlsberg. Jag hade varit gäst i hans hus under den tid han tjänstgjorde i departementet i Stockholm, och fick nu åter röna prov på hans vänlighet. Han presenterade mig för sin chef envoyén, greve Edvard Piper, vilken med stor älskvärdhet sade, att han med mycket nöje hade utfört det ganska ovanliga diplomatiska värv, varför jag tagit hans uppmärksamhet i anspråk, och uttalade sin förhoppning om, att den omdebatterade spritkvantiteten skulle fylla sitt ändamål. Därpå gjorde han sig, förmodligen mer av artighet än av verkligt intresse, ty man kan ju ej begära, att en envoyé extraordinaire och minister plénipotentiaire skall hysa något sådant för havszoologiska undersökningar, underrättad om mina expeditionsplaner och önskade mig lycklig resa.
För egen del iakttog jag den gamle älskvärde gentlemannen med all den reverens, jag var skyldig en man i hans framskjutna ställning och med hans erkända skicklighet, men även med en på alldeles särskilda skäl grundad nyfikenhet. Jag har alltid varit intresserad av eller för personer, som bära historiska
70
