namn eller tillhöra historiskt ryktbara släkter. Fastän sådana företräden i våra dagar ej tillmätas någon betydelse, kan det dock vara av intresse att undersöka och iakttaga om de fortfarande genom personliga förtjänster och framstående egenskaper upprätthållas. För min del anser jag, att så var fallet med greve Piper. Jag tror, att han värdigt och framgångsrikt fyllde de anspråk, som kunde ställas på honom såsom ättling i rakt nedstigande led från Carl XII:s ryktbare minister och såsom dotterson till den ej mindre ryktbare Gustaf Mauritz Armfelt.
Innan jag avlägsnade mig från legationen, frågade Wedel-Jarlsberg, om han på något sätt kunde vara mig till ytterligare tjänst. Då jag tacksamt nekade härtill, lämnade han mig inträdeskort till över- och underhusen, varför jag naturligtvis också tackade; men inom mig själv var jag fast besluten att icke använda korten. Jag har nämligen aldrig varit intresserad av parlamentariska förhandlingar, utan tvärtom alltid betraktat dem med misstro och ovilja, övertygad som jag är att de spelat och spela en fördärvlig roll i nationernas liv. Hur många talande exempel härpå ha vi ej i vårt eget lands riksdagshistoria! Utsikten att få se en talman sitta på en ullsäck och några andra perukstockar funktionera kunde ju vara frestande nog, kanske ej minst från zoologiska synpunkter, men jag avstod i alla fall från att beskåda vare sig lordernas hus eller miljön för de valda pratmakarna.
I förbigående sagdt torde nämnda sätt att medelst introduktionskort till politiska oroshärdar visa resande landsmän en artighet vara vanligt eller kroniskt hos våra beskickningar. Åtminstone är detta min erfaren-
71
