het. När jag några månader efter nyssnämnda händelse avlade besök hos legationen i Washington, blev jag nämligen erbjuden ej blott biljetter till kongresspalatset utan även en introduktion till Vita huset, och när jag omkring ett tiotal år senare infann mig på legationen i Paris, var man artig nog att lämna mig biljetter till deputeradekammaren. Jag behöver väl ej efter ovan anförda bekännelse påpeka, att jag icke begagnade mig av dessa förmåner. Vederbörandes vänlighet bevarar jag emellertid i tacksam hågkomst. Den var ju mycket välmenande, fastän den ägnades en alldeles oförstående person, som hyste den åsikten, att såväl den amerikanska kongressen som i all synnerhet den franska deputeradekammaren äro jämställda med dårhus, d. v. s. anstalter, vilka tyvärr äro nödvändiga, men av trevnadshänsyn böra undvikas. Även av introduktionen till Vita huset begagnade jag mig ej. Om Abraham Lincoln levat, hade jag troligen handlat annorlunda, ty han var föremål för min stora beundran, men till att beskåda mr Cleveland, den typiske amerikanske yrkespolitikern, kände jag ingen lust.
Sedan jag lättat mig med uttalandet av denna redan under 1880-talet grundade, men sedermera genom, under och efter världskriget väsentligt stärkta uppfattning, får jag återgå till berättelsen om Bermudasfärden.
Den 23 mars reste jag från London till Liverpool, där jag efter några timmars uppehåll, varunder jag hade tillfälle att få en hastig föreställning om den oerhördt smutsiga och sotiga och i det obehagligaste regndis insvepta staden, gick ombord på Cunardlinjens
72
