präktiga ångare Umbria. Denna var då blott några få år gammal och ansågs vara en av de bästa och mest snabbgående färden mellan Liverpool och New-York och vice versa plägade taga sex dagar i anspråk — av de många transatlantiska passagerarångbåtarna. I avseende på inredning och utstyrsel kunde den beträffande första klassens passagerareavdelning liknas vid ett lyxhotell och var utrustad med alla tänkbara inrättningar och anstalter för bekvämlighet och trevnad. Under vistelsen i London hade jag försäkrat mig om plats i en hytt för två passagerare, som jag efter ankomsten ombord genast uppsökte och där jag fann min blivande reskamrat, en irländsk ingenjör vid namn Allen i färd med att installera sig.
Mr Allen befanns vara en sympatisk ung man med det tillgängliga sätt, som ofta utmärker hans landsmän i motsats till de mer stela och reserverade engelsmännen. Med stort tillmötesgående biföll han min anhållan att få disponera den övre kojen, vilken jag gärna ville ha, då jag av erfarenhet visste, att undre kojen kunde erbjuda stora obehag, om innehavaren av den övre led av sjösjuka. Min förtänksamhet skulle också visa sig välgrundad. Vi hade nämligen knappt kommit utomskärs, förrän Allen dukade under för sjösjukan, och sedan förblev han oavbrutet i sin koj ända till dess vi anlände till Sandy Hook. Under hela färden kunde han blott förtära litet te då och då, men gav frikostigt ifrån sig det rikliga förråd av mat och dryck, varmed han försett sig, innan han kom ombord. Han var emellertid förberedd på vad som skulle komma och meddelade mig, att han var långt ifrån sjöstark. Det var väl också därför, som han
73
