inom synhåll, som en låg strimma höjande sig över horisonten. Några timmar till och man såg det höga fyrtornet överst på S:t Davids Island och landet småningom avteckna sig med grönskande höjder, dalgångar och fält, fyllda med blommande oleandrar och vita liljor, och här och var glänsande vita sandbäddar mellan strändernas ibland fantastiskt formade korallklippor. Redan långt ute till havs vid den yttersta revkransen hade lotsen mött för att föra fartyget säkert genom den trånga och slingrande infartsleden mellan reven. Ju mer vi under passerandet av denna kanal nalkades det vid en djupt inträngande vik eller havsarm benämnd Great Harbour belägna Hamilton, desto mer ökades det tilltalande och fängslande intrycket av det land, som nu under några månader skulle bli mitt hem.
Vid ankomsten till Hamilton emottogs jag på det hjärtligaste sätt av svenske konsuln, mr James Adam Conyers, med vilken jag redan i slutet av 1888 inledt brevväxling och som jag från London underrättat om mitt förestående uppträdande. Tillhörande en gammal engelsk på Bermuda sedan 1700-talet bosatt familj, var Conyers en man i fyrtioårsåldern och intog en ansedd och framskjuten ställning som skeppsredare och köpman. Han ledsagade mig först till Princess Hôtel, ett av de stora amerikanska turisthotellen, där han rådde mig att till en början taga min bostad, och förde mig därefter till The Royal Bermuda Yacht Club, av vilken jag på hans förslag genast blev »honorary member». Det var just vid lunchtiden. Efter en förberedande apéritif ledde konsuln mig in i matsalen, presenterade mig för en hop församlade gentlemän och inbjöd mig
76
