Klockan omkring 8 infann sig Tussot och befanns vara en ganska intressant företeelse. Hans hudfärg var nästan ebenholzsvart, men han hade ej platt näsa och ulligt hår såsom ofta andra negrer, utan en riktig örnnäsa, och det mjuka, långa, lätt krusiga, glänsande svarta håret var vid öronen och bak i nacken ordnadt i smala flätor. Förmodligen voro dessa avvikelser i utseendet från den vanliga bermudiska negertypen ett arv från karibiska förfäder, ty han berättade, att han var från Martinique, varom också hans franskblandade engelska bar vittne. För övrigt var han en mycket livlig, språksam och tjänstvillig ung man, rapp i vändningarna och, som jag sedan fann under våra utfärder, skicklig seglare och vig som en katt.
Efter att ha överenskommit om arbetstider och arbetslön tågade Tussot och jag till hans lilla, i en bananlund vid havsstranden belägna koja. Där fann jag hans hustru, en ung, ännu ganska vacker kvinna av den vanliga rundlagda negertypen, samt minst ett halvt dussin svarta, livliga och lekfulla ungar, som i bara skjortan eller en brokig kattunskolt tumlade om bland trasor och annan lump, kackerlackor och annan ohyra. Herrskapet Tussots ide var uppenbarligen ej något mönsterhem beträffande ordning och renlighet, men det var däri ingalunda enastående. Under min fortsatta vistelse på öarna fann jag nämligen, att den svarta eller färgade befolkningen i allmänhet levde i liknande förhållanden, utan att dock detta tycktes det ringaste inverka på deras välbefinnande och goda humör. Den lilla sjöboden, varom konsuln talat, var emellertid utrymd och rensopad, och sedan jag där installerat mina grejor, kunde jag omedelbart börja mitt arbete.
83
