Hoppa till innehållet

Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

    275    

Svag är min dödliga syn, urskilja jag kan ej det sanna,
Dock har jag gjort hvad jag trott tillbörligt och bjudet af kärlek:
Fader, om felat jag har, tillgif hvad din tjenare felat.
Trädet bedöms af dess frukt: god var han mot arme som lida.
Ej vindrufvor af törne man får, icke fikon af tistel:
Strängt rättsinnig han var i sin vandel och skrymtade icke.
O låt mig tro nyfödelsens verk här börjadt hos honom,
Tyst och förborgadt och djupt! Motsägelser finnas i lifvet,
Mången på smal väg går, fast man tror honom gå på den breda,
Mången på bred, fast han själf, högmodig, sig tror på den smala.
Kanske hans hjärta var ditt, fast hans skyggt ömtåliga väsen
Skydde allt skrytande tal: fullt upp är af dem som blott skryta.