Wärend, är dock den nordiske Oden redan alldeles undanskymd af medeltidens Puke, på en gång en sydländsk vampyr eller djefvul, och en österländsk Satan. Till utseende är han således »ganska stor och svart, hafvandes horn på hufvudet och långa, hvassa klor på händerna». För de qvinnor, som vilja lära sig trollkonsten, uppenbarar han sig under skärdagarne vid ensliga möten i skogen eller hemma i gården. Der måste de då först knäfallande »besvärja sig med Satan», »försvärja» eller »öfvergifva denstore Guden» och lofva att honom aldrig mer tjena; utan »gifva sig uti Satans våld». Till ett tecken af denna förbindelse, öfverlemna de sig åt hans omfamningar, hvarefter han sätter ett märke på deras kropp, ofvan om hjertat, på bröstet eller på skuldrorna; der suger och diar han blod af dem i sömnen och qväljer dem. Nu hjelper han dem att göra s. k. Bjerga-harar, Di-harar eller Mjölk-harar, hvilka förfärdigas af stickestubbar, som äro brända i båda ändar och kastas vid golfvet, hvarefter hararne skickas ut till trollbackans »förläningsbönder» att af deras kor dia mjölk, som de sedan utspy i ett af trollbackan framsatt käril. I dymmel-veckan, serdeles på skärthorsdags-natten, håller Satan äfven gästabud för trollbackorna i Blåkullan eller Heckenfjell, dit dessa, likt de gamla trollen, då komma farande genom luften, ridande på kalfvar, ugnsqvastar, rakor och annan redskap. Vid gästabudet sitter Satan sjelf i högsätet och den förnämsta trollqvinnan hos honom, och sedan en puke och en trollbacka så långt det räcker. Deras omfamningar äro det enda afbrottet i den gräsliga högtiden, vid
