Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/236

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
228
Kap. III. Hedna-tro.

föregående visat den förbindelse i föreställningssättet, som eger rum emellan detta onda väsen och den äldre folktrons hedniske Oden.

§ 53. Likasom Oden, denne väldige hednagud, som en gång dyrkades icke blott af de gotiskt-skandinaviska, utan ock af de gotiskt-germaniska folken, ännu är känd i Wärends folktro och folksägen, om ock det gamla föreställningssättet visar sig stadt i en fortgående upplösning; så hafva spår efter detta föreställningssätt jemväl bibehållit sig i Wärends folkmål. Ännu för några mansåldrar sedan sammanfattade man således begreppet om alla slags ovättar och onda väsen, under den gemensamma benämningen af Odenstyg, d. v. s. fans-tyg, Satans-tyg. »Alla de gastar och spöken, som gå uppendagade här i landet och bry folk, i hus, skog och mark», fingo på Rudbecks tid namn af »Onroot, eller Odens root eller quarlåtenskap» de heta nu i folkmålet »Lussefers (ɔ: Lucifers, djefvulens) anhang». Man brukade af ålder äfven svärja vid Oden, och nyttjade dervid på Rudbecks tid sådana uttryck, som: »Oden ta mig, är det icke sannt» o. s. v., en svordoms-formel, som förf. ännu för 25 år sedan fann lefvande i en undangömd vrå af Södermanland, in emellan Kolmordsbergen. Då emedlertid Oden var ett af dessa fruktade väsen, hvars namn ingen gerna måtte nämna, utbyttes den urgamla hedniska eden redan tidigt emot andra, lättare, inneslutande samma begrepp och föreställningssätt i en mildrad omskrifning. Nästan alla intill denna dag i Wärendsmålet brukliga svordoms-formler äro, på detta vis, blott mer eller mindre karakteristiska modifikationer af den gamla eden vid