Glo-son bär i munnen en kafvel af trä, eller ock en stor guldkafvel, som årsgångare någon gång kunnat rycka till sig, — ett drag, analogt med hvad vi nyss (§ 51) förtäljt om Oden och hans runo-kafle. Ett allmänt föreställningssätt är dessutom, att den som går årsgång eller annars nattetid möter Glo-son, må hastigt vika till vägkanten, och antingen hålla benen i korss eller hugga för sig med en yxa, emedan hon eljest har makt att löpa emellan hans knän och fläka eller klyfva honom.
I den yngre sägnen har Glo-son tappat mycket af sitt vilda, hedniska lynne, och blifvit till en nattlig ovätte, som skrämmer eller ofredar vägfarande. Såsom sådan spökar hon, under namn af Ulfvagårds-son, vid en vik af sjön Örken. Nere vid södra gränsen lefde ännu för få år sedan en man, om hvilken det gick ett allmänt tal, att han nattetid mött Glo-son, en half mil bortom Markaryds kyrka. I fyllan och villan kom mannen icke nog hastigt ur vägen, utan Glo-son lopp emellan hans knän, tog honom på ryggen, och lät honom så rida baklänges en god halfmil, tills hon slutligen kastade af honom. Der träffades han andra dagen liggande halfdöd i landsvägs-diket.
Wärendsfolket bibehåller ännu flerestädes en urgammal hednisk sed, att offra till Glo-son, gifva Glo-son, ge Glo-son till jula-föda. Härvid tillgår så, att när man lyktar skära på åkern, lemnas några sädesstrån oskurna. Dessa vridas ihop och nedläggas på jorden, täckta med små klapper-stenar, under uttryckligt tillkännagifvande, att »detta skall Glo-son ha», »detta skall vara åt Glo-son». Sedan tager den offrande en eller tre småstenar, dem han kastar
