till pilar, vid bot för trollskott; till rökning, vid förgerning på fiskedon o. s. v. Löfqvistar af bärande träd, på midsommarsqvällen nedsatta i åkrarne, skydda grödan emot mask och annan förgerning. Att våldföra sig på ett bärande träd, har ock länge varit förbudet så väl af lag som af folksed.
Till träd, som i Wärend hållits för heliga, hörde vidare enbusken; kanske i dess egenskap af bärande träd. Man sätter ännu bort tändvark och annan värk i den klufna stammen af en enbuske; med enris strös stugan på alla helgedagar om vintern; med enris göras rökningar i husen; på ställen, der någon vådligen omkommit, offras gerna eller göres bål med enebuskar (jfr. § 37), och af ene göras dryckes-stopen. Trollbackor tros icke kunna dricka ur ene-stop. — Ytterligare hörer hit den sällsynta Safsa-busken (Osmunda regalis), hvaraf ett enda exemplar, på Linnés tid såsom än i dag, vexer vildt på en liten holme i Fanhults å vid Wierstad. »Den kloka qvinnan Ingeborg i Mjärhult brukade, då hon bodde i Mjärhult, gå till denna busken om morgnarne, tigandes och fastandes, att rådföra sig med jag vet icke hvem, hvaraf Wirestad-boarne kallade busken Ingeborgs i Mjärhult prediko-stol» [1]. Ännu i vår egen tid har den s. k. Kloke Herren i Fanhult likaledes användt qvistar af Safsa-busken, såsom ett kraftigt medel emot förgerning och sjukdom. — Men framför alla hör hit Flogrönnen eller sådan rönn, som vexer parasitiskt uppå stammen af gamla ekar, björkar och andra träd. Förmodligen
- ↑ C. Linnæi Skånska Resa, 1749, s. 40.
