utan att våga en slutsatts om de väsen, från hvilka de ursprungligen ansetts härröra:
Kliar högra ögat, så betyder det glädje; kliar venstra ögat, betyder sorg.
Blöder näsan, men blott några få droppar, så spörjes nytt, ehuru sällan godt.
Komma små hvita fläckar på naglarne, så betyder det beröm, om de äro på högra handen; men förtret, om de äro på den venstra. —
Om de tydor, genom hvilka alla slags naturväsen och naturvättar öfva inflytelse på menniskan sjelf, och på det lif som rörer sig omkring henne, ha vi redan i det föregående flerestädes yttrat oss. Denna inverkan omtalas oftast såsom fiendtlig, och vållar då mångfaldig förgerning eller förgörelse. Vänder sig denna förgerning emot menniskans kropp och helsa, så följer deraf sjukdom; vänder han sig emot hennes lycka, mod, håg och sinne, så följer deraf olycka, modstulenhet, hågvänning och flerfaldig förvillelse. Hvad helst för ondt, som träffar menniskan, kommer således utifrån, genom osynlig och hemlighetsfull inverkan eller onda tydor, och sjelfva hennes instinkter och hemligaste drifter personifieras till följes-andar, hvilka först under en senare epok uppgå i menniskans eget väsen.
Det sätt, hvarpå naturväsen och naturvättar inverka på menniskan, fattades på skilda tider olika, allt eftersom sjelfva dessa väsen på en olika utvecklings-grad olika uppfattades. På det skede, när de mythiska naturväsenen redan upplöst sig till halft okroppsliga naturvättar, medan menniskosjälen fattades såsom en okroppslig hamn eller Vård, antog
