man fordom synes ha fästat nu glömda mythiskt-religiösa föreställningar. Serdeles gjorde sig detta inflytande märkbart på menniskan, så länge hon blott var foster eller spädt barn, då hon således ännu icke hos sig utvecklat den kraft, hvarmed andra väsens infiytelse kunde motstås eller öfvervinnas. Mångfaldiga spår af detta föreställningssätt hafva bibehållit sig i folktron, och vi anföra upplysningsvis några hithörande drag, som ännu ihågkommas i Wärend.
Om en hafvande qvinna kommer in medan väftrådarne uppbindas, eller, då väfven är nedklippt, går ut innan de blifvit nedlösta; eller om hon sjelf uppbundit trådarne och barnsbörden påkommer innan väfven blifvit nedväfven, så måste hon sjelf, innan hon föder, lösa ned trådarne, annars får barnet fallande-sot. För att vara riktigt säker, måste modren ändock, innan barnet christnas, föra det tre gånger igenom väfstolen.
Om en qvinna, som stickar strumpor, dervid håller nystanet i barmen, så blir barnet stortjuf.
Får en hafvande qvinna se en stock, som är ämnad att klyfvas och hvari man lemnat viggen qvar i klofvan, så blir barnet harmyndt.
Ser hon eldsvåda, så får barnet elds-märke på den kroppsdel, som hon först vidrörer med handen.
Ser hon en sadelbruten häst, så får barnet öppet sår på det ställe, der hon först vidrörer sig med handen.
Rörer hon vid ludna skinn, så får barnet massel.
Ser hon genom en springa eller nafvareborra, så blir barnet vindögdt.
Äter hon orrhöne-ägg, så blir barnet fräknigt.
