Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31
§ 6. Jättar, Kämpar eller Bergafolk

Med de yngre invandrarne kommo jättarne i mångfaldig beröring, och denna beröring var icke alltid fiendtlig, utan jemväl fredlig. Vi hafva nedan omtalat, huru berga-käringen lånade ut sitt bruda-silfver och huru den unge jätten sökte sig tjenst i bygden; härförutan omtala sägnerna jemväl, huru bondqvinnorna gjorde besök uppå berget hos berga-käringen och »löskade» henne, hvilket fordom ansågs som tecken till den högsta förtrolighet; huru den fattige torparen bjöd den rike berga-gubben på barns-öl, huru berga-trollen emot undfägnad i mat och öl biträdde vid skörden, huru jätten halp till vid kyrko-bygget o. s. v., ja, en märklig sägen förtäljer till och med, huru en dräng eller here fick se berga-gubbens fagra dotter stå utanför berget och borsta sitt hår, och huru han fattade kärlek till henne och gifte sig med henne, sedan hon lofvat att först »döpa om sig». Ett genomgående drag är dock, att dylika bekantskaper eller förbindelser ansågos opassande, och derföre höllos hemliga eller ock hade olycka med sig i följe.

Jättarne omtalas såsom till later klumpiga och tunga, samt mycket stor-ätna. Rudbeck har upptecknat en folksägen om en Kämpe på Bolmsö, som skulle bära tolf tunnor smör till Kronoberg, såsom skatt ifrån bönderna i Westbo. När han kom fram skulle han få en måltid mat, då han åt upp en tunna smör, med bröd till, och drack ut ett helt kar med öl; och så gick han hem igen. — Till lynnet voro jättarne enfaldiga och dumma. Folk-äfventyret har gjort sig detta till godo i sagor, der jätten alltid blir bedragen af någon klippsk vall-here, och samma drag