och sällsamt kommer dem före, ej heller förskräckas, utan gå så alfvarsamt, stilla, och tiga»
»Först gå de till kyrkogården, om de kunna hinna dit och hem igen om natten, och der se de mycket sällsamma saker, serdeles om stor död skall det tillstundande året komma, så gräfvas der upp grafvar hela natten och fast mycket folk som synes. Om god äring skall blifva, så se de på åkrarne små karlar bära stora sädes-kärfvar, och tyckes dem, att skäror och liar knapra i stenarne. Och när de komma till någon gård, och de sakta klappa på väggen och säga: »skall någon dö härinne?» så svarar den som skall dö, »ja», eller, om ingen dör af dem som inne äro, så svaras »nej», och sker detta svaret hastigt, antingen de äro sofvande eller vakande. Och när god årgång blifver, så synes som små möss drogo stora sädeslass och stora öltunnor köras. Om krig blifver, så hugges det grufveligen i skogen, likasom han all skulle till stormstegar, fasciner och krigsverke nedfällas, och många utrustade karlar rida af och an på vägarne, och fältpipor höras. Blifver oäring om året, så synes få folk på åkrarne och små kärfvar sammanbäras, och att folket sitter på stenrören, suckar och sörjer. Eld och vattuflod synes öfver de gårdar, der det skall tima om året, och alla troll och spökerier äro då ute och många sällsamma syner ses, dem allt för långt vore att upprepetera. Och som mycket äfventyrligt och ganska roligt säges forehafvas de nätterna, så är det dem som gå årsgång strängeligen förbjudet att le deråt; ty det berättas, att så mycket de då vrida munnen till löje och det
