Hoppa till innehållet

Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/449

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
441
§ 109. Trolldom. Lapperi.

trollkäringen törstig och vill dricka. Då skall man slå henne, tills blod kommer ut, och inte låta henne få dricka; ty eljest får hon samma makt att trolla som tillförene. Äfven heter det, att man skall basa troll-smöret med ett ris, som är gjordt af nio slags fruktbärande träd, och sedan kasta det på elden. Då kommer trollbackan innan qväller och begärer få låna tre ting. — Dihararne låta drifva sig af jagt-hundar; men kunna icke skjutas, utan med en silfverkula eller en trädpinne; det som då faller, är blott tre brända sticke-stubbar. När i en gammal wärendsk dombok omtalas förgerning på kreaturen, vållad genom stickor, som på skärthorsdagen blifvit inkastade i bondens fähus, äro dessa stickor således icke annat än den synliga delen af trollqvinnans bjergahare. Äfven annan trolldom öfvas af ålder med hjelp af de tydor, som tillhöra dymmelveckan. Således, om i skärdagarne husen väl sopas och soporna bäras på en annans egor, så får grannen alla de loppor, som man eljest skulle få, o. s. v. På Mickelsmesso-natten åter är det, som Lappar och Nordlänningar kjusa skogsfoglen till sig. Derföre drager foglen vissa år till Lappland. Men Lapparne kunna icke öfva denna trolldom, utan det blåser Nordan-vind; derföre, om det blåser Sunnanvind på Mickelsmesso-natten, så stadnar skogsfoglen qvar i landet.

En annan form af trolldom är den, som öfvades genom de onda tydorna af något orent naturting. Till sådan trolldom hörde, att vålla förgerning på andras boskap genom illdödingar eller sjelfdöda kreatur. Aset efter ett sjelfdödt djur var nemligen