i dömmelueken af stikke stubber, som ähre brende vthj både endar och kastas widh golfuet, then hon sedann wiser till sina förläningz bönder, att dijer deres koer, och hade sat hema enn kiätell, som haren skulle spy miölken vthj, och sedann tog hon och kiernade och sedann saltade smöret, brukandes thz som annat smör; af samma hara tog hon bhen och lade vthj förgerningz knutan.»
»Bekienner och, att hon engång hafuer warit i Blåkullan, och säger, att Elin Essbiörns i Vhråsa fick henne bedzell och badh henne taga enn kalff, och legga bedzlet i munnen, och kalffuen skulle strax fhara öffur skog och mark, berg och vatn, huilkit och så skedde. Och när hon kom i Blåkulla bekienner hon och ther hölss gestebudh, och våro stora sölfkanner, träkanner och annor bohagztygh, och säger, att ther war hennes mester ganska stor och suart, hafuandes horn i hufvudet och longa huassa klogar på händerna, och sat i högsätet, och then förnembsta trolquinna hoss honom, och sedan enn puke och en trolquinna, emädan thz rack, famptogos, kystes och huar tog sin sär, och bedrifuo deres handeell mz. Sedan wåro tilsammans mz trä och högges, och när thet war öffurståndet, fick huar trolquinna sin förläning och sedan gafz orloff. Och seger, att hennes puke heter Lazarum, och bekienner att hon fick tre gårder i förläning i Högnalöffz by, och skulle hafua ett l℔; smör och (? af) huar bonde, förutan andra nytta, och hennes harer flydde henne smöret.»
»Ithem bekienner och, att när Elin Essbiörns i Vhråsa lärde henne trolkonstenn, då skulle hon aldra först försueria Gudh och sin Skapare och hans son
