Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/503

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
495
§ 124. Dödingarne. § 125. Himmelriket.
  • Tyckes det ringa för öronen, så spörjes någon död.
  • Börjar man tanklöst nunna eller sjunga på en likpsalm, betyder dödsfall.
  • Dallrar eller slamrar spjället i skorstenen, betyder dödsfall.
  • Knäpper det i bordet nattetid, så spörjes någon död.
  • Gifver en ärfd gryta ljud ifrån sig, när hon sättes på elden, så spörjes någon död.
  • Om ett barn, som redan begynt gå, börjar åter krypa på golfvet, eller om två stickor ligga i kors, utan att någon vetandes så lagt dem, betyder likaledes dödsfall.

§ 125. Ifrån den hedniska uppfattningen af menniskan efter döden, såsom en döding, eller ett i sin uppenbarelse ännu fullt kroppsligt, mythiskt mennisko-väsen, höjde man sig blott långsamt till föreställningen om döden, såsom en fullständig skilsmessa emellan menniskans själ och hennes kropp. Mennisko-väsenet troddes således ännu länge kunna efter döden uppträda på jorden, ehuru numera blott såsom en hamn eller skugge. Denna hamn är, i den yngre folksägnen, uppenbarelsen af menniskans följes-ande eller vård, och får derföre i Wärendsmålet namn af Vålne, Vålnad eller Genfärd.

Öfvergångs-skedet ifrån den äldre folktro, som låter menniskan efter döden bo i sin grafhög, och det yngre föreställningssätt, som flyttar henne till en annan verld, eller till himmelen (jfr. § 78), infaller närmast under medeltiden. Hela föreställningssättet var derunder länge i hög grad dunkelt, och lifvet efter