Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
51
§ 13. Goternas utvandring. Huna-hären

folk, Huner eller Hunner, och har till stöd för denna mening kunnat åberopa så väl folksägnen och Wisbymunkarnes ofvan anförda diarium m. m., som ock, att, hos gamla normandiska författare, icke blott Huner omtalas boende i Skandinavien, utan ock Normanderna sjelfva någon gång erhålla detta namn[1]. I de tyska Goternas fordna hemtrakter förekomma jemväl sägner om Huner, samt gamla Huna-grafvar (Hünengräber) o. s. v., likasom ock i Isländarnes skaldestycken de fordna kämparne stundom få namn af Húnir (här icke ett folk-namn, utan en poëtisk omskrifning, som betyder björnar, af sing, húnn). Sannolikt härledes dock ordet riktigare från det gamla præfixet hund-, som i vårt fornspråk bemärker en mångdubbel förökelse af storhet eller antal och derföre brukas såsom förstärkande præfix. Vi återfinna denna præfix i de högsvenska sammansättningarne: hundhedning, hundfatt o. s. v. och såsom rot till räkneordet hundra, samt i Wärendsmålet: i talesätten, »dä va hunnen», »dä va hundana», »alltid ästu ett ohunnen», för att uttrycka någonting bålstort och en deraf framkallad häpnad och förvåning. Enligt denna tolkning skulle således Huna-här betyda den öfvermåttan stora hären, likasom södra Sveriges otaliga lokal-namn, börjande med Hun- Hunne-, f. ex. Hunaskog, Hunneberg o. s. v., skulle häntyda på ett ovanligt mått af storlek, ɔ: den öfvermåttan stora skogen, berget o. s. v. Hurusomhelst ordets härledning må förklaras kan dock här anses vara af underordnad vigt; enär hufvud-spörsmålet alltid måste blifva, om

  1. Hos Duchèsne, Script. Hist. Normann.