Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
59
§ 16. Nya invandringar. § 17. Qvarlefvor af Jättefolket.

att ifrån öster invandra i vår nord. Först omkring början af 6:te århundradet kan man således antaga, att hela Skandinavien fått en fast befolkning. Men ännu länge fortfor den inre kampen emellan de stamskilda folk-elementerna, — en kamp, hvarutur framgick de yngre, med jern-redskap och högre odling utrustade stammarnes delvisa, och slutligen allmänna öfvervigt öfver de äldre, den sålunda betingade uppkomsten af en mängd små sjelfständiga samhällen, samt dessas ordnande i större grupper och ändtliga förening till en förbundsstat, med Svea-konungen såsom gemensamt stats-öfverhufvud. I ursprungliga stam-olikheter, och deraf beroende olika mått af traditionel odling, ha vi således att söka nyckeln till det äldre nordens samhälle och stat, likasom i stamförhållandena jemväl ligger förklaringen till alla dessa väldiga folkrörelser utåt, hvilkas efterdyningar ännu århundraden sednare frambryta i Vikinga-tågen.

§ 17. Vi hafva redan i det föregående antydt, att Jättarne, d. v. s. de skandinaviska Goter, hvilka ifrån uråldrig tid funnos bosatta hufvudsakligen i Sverige Sunnanskogs, vid de nya stammarnes inträde dels utvandrade med Huna-hären, dels ock undanträngdes från den äldre och bördigare bygden, för så vidt de icke delvis blandat sig med den nya inträngande befolkningen. Att så måste ske, är gifvet redan genom vidden och beskaffenheten af den geografiska yta, på hvilken Goterna voro utbredda, för att ej tala om rörelselagarne för ett utvandrande folk, som omöjligen kan flytta sig annorlunda än i spridda skaror och med långa mellanrum. Ehuru många Goter som lemnade sitt fädernesland, ha vi