garna, än äfven genom de missbruk och underslef, hvartill värderings-metoden gaf anledning; och Kongl. Maj:t fann alltså nödigt att, så vidt ske kunde, i Tulltaxan upptaga alla varor till bestämda tullvärden, i möjligaste måtto överensstämmande med gångbara pris, och derjemte i Nåder förordna, att vid införsel af sådana varor, som antingen i Taxan saknade bestämdt tullvärde, eller der icke voro namngifne, godsägaren borde till Tullkammaren aflemna märkrulla, manifest och faktura, med uppgift, under edlig förbindelse, af det värde varorna i lossningsorten äga, hvarvid det vore Tullbetjeningen öppet att, derest den ej med det uppgifna värdet åtnöjdes, till sig lösa godset emot samma värde, med 10 procents tillökning.
För att befordra handels-kommunikationerna med
vissa aflägsnare länder, såsom Södra Amerika,
Ostindien m. m., hafva lindrigare tull- och
konvojafgifter blifvit i allmänhet bestämda, ej mindre
för varor, som ifrån dessa länder till Riket införas,
än äfven för Svenska produkter, hvilka med
inhemska fartyg dit utföras. Genom underrättelserna
till 1826 års Tulltaxa förklarades denna
tull-lindring böra fortfara i trenne år, eller till innevarande
års slut; men Kongl. Maj:t har nu mera ansett
densamma äfven för nästa år och tills vidare böra
äga rum.
