sjöfart: Nordens öfriga Makter, på lika sätt förnärmade, hade i dessa stridigheter deltagit; och Konungen företog[1] en resa till Ryssland, den betydligaste af dessa makter. Ett förbund till gemensamma rättigheters försvar blef i Petersburg afslutadt: att denna förening sedermera icke blef till ändamålet användbar, är allmänt bekant. Danmarks medverkan förlorades genom ett olyckligt sjöslag[2]; Rysslands genom dess Kejsares frånfälle[3]. Hastigt förändrade sig nu systemet hos Rikets båda närmaste grannar: Sverige, i hemlig ovänskap med dem båda, i uppenbar strid med England, i brutna statsförhållanden med Frankrike, befann sig uti en vådlig ställning. Med möda öfvervunnos dessa svårigheter; vänskapen med Frankrike återställdes[4]; underhandlingar öppnades med England. Dessa tillfredsställande utsigter öfvergingo dock snart till oroande föreställningar. Misstroendet på Danska sidan ökades; obetydande, snart sagdt löjliga tvisteämnen[5] med Ryssland urartade till personlig ovilja; denna åter var nära att föra till ett verkligt krigsutbrott. Detsamma blef likväl förekommit, ej utan ansenliga penningeuppoffringar, till beredande af ett krigstillstånd, som köld och foglighet så lätt hade gjort öfverflödigt.
