troppar till Tyskland. Efter långvariga underhandlingar, med stundom minskade, stundom ökade anledningar till öfverenstämmelse, segrade ändtligen en oaflåtlig omsorg att undanrödja alla hinder for Sveriges deltagande i kriget. En traktat med England om subsidier[1] till ett koalitions-krig, undertecknades. En Svensk Armé landsattes på Tysk botten, hvarest densamma med Ryska troppar förenades. Konungen anlände kort derefter[2] till Stralsund och antog öfverbefälet. Obehagliga tvistigheter uppstodo åter med Preussen, och i anledning af dem förblef Armén i en lång overksamhet. Emedlertid utvecklade sig de stora krigshändelserna i Mähren[3]; Ryssland frånträdde Coalitionon; dess styrka i Norra Tyskland hemtågade, och i öfverensstämmelse både med denna Makt och med Frankrike, åtog sig Preussen att åter beskydda dessa länders neutralitet.
Aldrig hade lägligare tillfälle för Sverige kunnat yppas, att, obemärkt och med sparade stridskrafter, öfvergifva krigs-teatern. Men hatet emot en Makt, oviljan emot en annan, hoppet att ännu blifva verkande orsak till nya krigshändelser, förmådde Konungen att behålla sin krigsställning, och att offentligen förklara sig[4] för Lauenburgska Landets försvarare och beskyddare. Icke blott
