Den här sidan har korrekturlästs
212
Hvilka, alltsom åren skrida
Och det längst förgångna fjermas,
Långt ifrån att helt försvinna
Klarna upp och komma närmre.
Men han stannar afven ofta
Vid min ungdoms rika minnen,
Ljusa, dunkla, glada, sorgsna,
Solbeglänsta, tårbestänkta,
Skiftande i tusen färger,
I sin friska vårbelysning,
Om än alla icke klara,
Icke rena, dock de flesta
Stämningsfulla, hjertevarma,
Så i skuggor, som i dagrar.
Ja, han brådskar icke heller
När han förts med korta vingslag
Hän till någon välkänd hågkomst
Från de år af stilla sträfvan,
Då jag långt från stora verlden,
Lycklig i det egna hemmet,
Glad i gifna kallets öfning
Såg omkring mig endast kärlek;
Eller när han plötsligt hejdats
Utaf någon kärf erinran
Från en mognad ålders dagar,
