Den här sidan har korrekturlästs
214
Trenne år jag redan vistats
Som student i Fyrisstaden,
Lefvat mesta tiden ensam
För mig sjelf bland mina böcker.
Okänd var jag för de fleste,
Och af dem, som något litet
Kände mig — och få de voro —
Var jag ansedd som en sjuklig,
Underlig fantast; måhända
Mindre orätt, än det syntes,
Mera orätt, än jag var det.
Räddad såsom nittonårig
Ur en lång och våldsam feber,
Men med bruten kraft och helsa
Led jag icke blott till kroppen,
Men till själen af en vånda,
Hvilken gjorde natten sömnlös
Och med oro fylde dagen.
Genomsjuk, ej endast “sjuklig“
Var jag. Och hvad under då, att
Äfven “underlig“ jag syntes!
Huru kunde jag väl vara
Lik de andre? Rundtom såg jag
