Den här sidan har korrekturlästs
216
Såsom osant och bedrägligt.
Tvifvel var så elementet,
Der min ande helst sig rörde,
Trefvande i mörkret kring sig
Med förståndets korta synspröt;
Tvifvel, icke blott på allt, som
Gaf sig sken att vara sanning,
Tvifvel ock på sjelfva grunden
För allt vetande, ehvad den
Nämndes utaf en förnuftet,
Af en annan tron och af en
Tredje våra sinnen; tvifvel
Derför också, när det lyckats
Undergräfva dessa grunder —
Så att allt, som stödt sig på dem,
Ramlat, grusats, röjts ur vägen,
Och det alltså sjelf förlorat
Det, hvarpå det hittills lefvat —
Tvifvel på det egna tviflet.
Lemnad åt mig sjelf jag frättes
Ständigt utaf sådant grubbel;
Men jag indrog aldrig andra
I min egen oros Malström.