Den här sidan har inte korrekturlästs
216
Såsom osant och bedrägligt. Tvifvel var så elementet, Der min ande helst sig rörde, Trefvande i mörkret kring sig Med förståndets korta synspröt; Tvifvel, icke blott på allt, som Gaf sig sken att vara sanning, Tvifvel ock på sjelfva grunden För allt vetande, ebvad den Nämndes utaf en förnuftet, Af en annan tron och af en Tredje våra sinnen; tvifvel Derför också, när det lyckats Undergräfva dessa grunder - Så att allt, som stödt sig på dem, Ramlat, grusats, röjts ur vägen, Och det alltså sjelf förlorat Det, hvarpå det hittills lefvat — Tvifvel på det egna tviflet.
Lemnad åt mig sjélf jag frättes Ständigt utaf sådant grubbel; Men jag indrog aldrig andra I min egen oros Malström.
Digitized by LjOOQle
