Den här sidan har inte korrekturlästs
220
Då vardi det Som om plötsligt taket lyftats Och jag skjutits upp i luften Genom mörkt och gränslöst tomrum Långsamt först, men snart nog pilsnabbt. Men ju mer jag fördes uppåt, Desto mer vardt ljust omkring mig; Andlös, hissnande af farten Såg jag likväl intet särskildt. Tid och kraft att tänka gafs ej, Knapt att känna, häpna, bäfva. Utan sans och hälft förintad Var jag derför, då jag märkte Färden slutad.
Att förtälja Hvad jag derpå såg och hörde — En förnimmelse ofattlig För förståndet — kan jag icke; Blott för känslan må försökas Återgifva i en skuggbild öfverväldigande synen, Inför hvilken tanken svindlat.
Digitized by LjOOQle
