Den här sidan har korrekturlästs
220
Då vardt det
Som om plötsligt taket lyftats
Och jag skjutits upp i luften
Genom mörkt och gränslöst tomrum
Långsamt först, men snart nog pilsnabbt.
Men ju mer jag fördes uppåt,
Desto mer vardt ljust omkring mig;
Andlös, hissnande af farten
Såg jag likväl intet särskildt.
Tid och kraft att tänka gafs ej,
Knapt att känna, häpna, bäfva.
Utan sans och hälft förintad
Var jag derför, då jag märkte
Färden slutad.
Att förtälja
Hvad jag derpå såg och hörde —
En förnimmelse ofattlig
För förståndet — kan jag icke;
Blott för känslan må försökas
Återgifva i en skuggbild
öfverväldigande synen,
Inför hvilken tanken svindlat.