Den här sidan har inte korrekturlästs
223
Var den stämma hon lät höra I de andras sköna verldshymn.
O, jag kände hvem den arma Var, som hånad och föraktad Tvangs att visa sitt elände Inför denna stolta samling Utaf icke fallna likar; Och jag greps af outsäglig Ömkan öfver hennes öde, Af en känsla, nästan hatfull Mot de andra, rena, sälla Och jag ville ropa högljudt, Att ett hjerta fans ej hos dem För en fallen, sargad syster, Ej förbarmande hos den, som Makten egt, men ändock icke Velat hjelpa...
Tyst! Då hör jag Tätt invid en röst — hvems var hon? Var hon min? Var hon en annans? — Bittert pressa frain de orden:
Digitized by Goog •
