Den här sidan har korrekturlästs
223
Var den stämma hon lät höra
I de andras sköna verldshymn.
O, jag kände hvem den arma
Var, som hånad och föraktad
Tvangs att visa sitt elände
Inför denna stolta samling
Utaf icke fallna likar;
Och jag greps af outsäglig
Ömkan öfver hennes öde,
Af en känsla, nästan hatfull
Mot de andra, rena, sälla
Och jag ville ropa högljudt,
Att ett hjerta fans ej hos dem
För en fallen, sargad syster,
Ej förbarmande hos den, som
Makten egt, men ändock icke
Velat hjelpa …
Tyst! Då hör jag
Tätt invid en röst — hvems var hon?
Var hon min? Var hon en annans? —
Bittert pressa fram de orden: