Den här sidan har korrekturlästs
230
Börjadt blef den ena gången
På den andra — och förkastadt.
Än det vardt för eftergifvet,
Än för allvarsamt och tråkigt.
Så jag satt framför mitt skrifbord,
Pannan stödd mot venstra handen,
Pennan lyftad i den högra;
Alltså ganska lik en sådan,
Som med själsarbete sysslar.
Ack, men så var icke fallet;
Ty, i stället för att hjelpa,
For min tanke bort till henne,
Glömde både mig och agan.
Och när han väl farit från mig,
Skymde stilla skuggor ögat,
Och jag kände till min nesa
Att jag var på väg att somna.
Möjligt ock, att så jag gjorde,
Nästan troligt, då jag minnes,
Huru likt en dröm det var, som
Sedan tilldrog sig.